poetry

spoken word

song lyrics

collaborations

poetry || photo || log

Vandraren (Collab)

Vandrar sakta fram över gröna fält, tyst för mig själv är regeln
Bland människor som inte förmår att se mer än sig själva i spegeln
Faktum är att det är tack vare min egna tystnad som jag lever
Även om en knuten näve ibland behövs för att behålla hedern

Vandrar sakta fram över gröna fält, inte längre, längre bort
Önskan om att komma fram försvann när avståndet blev kort
Ett avstånd som jag kämpat för, som avgjort hur jag mått
Ibland så önskar jag att jag inte var utav denna sort

Ser ni en vandrare är det jag vandrandes på stigar jag själv skapat
I min jakt efter nya jaktmarker, ångesten därmed besparad
Blott för att åter finna minnen jag förlagt och glömt bort att sakna
Drömmar jag hade kvar att drömma om tycks åter uppvakna

Jag är vandraren som alltid suddar ut sina fotspår med en kvast
Vill inte någonsin hitta tillbaka till det som försöker hinna ikapp
Blir utmattad av alla tafatta försök till att leka tafatt
Har siktet inställt på den klarast lysande stjärnan i natt

Vandraren vandrar
Någonstans till slut han stannar
Kan han kartan och kompassen klandra
Om han inte hittar fram?

Vandraren vandrar
Någonstans ...till slut han landar
Minnen på vägen likt hopp han insamlar
På väg mot ett nytt land...

Följer klart min ledstjärna i mörker av olustiga missöden
Jag har egentligen ingenting, men ändå mer än jag behöver
Jag ropar på hjälp, utan att veta varför jag finner nöden
Framtiden röstar vänster, men alla deras stigar går åt höger?

Min framtid frammanade så mycket annat än hopp
Men jag rusade rakt in i den utan att egentligen se något stopp
Framåt, i vidunderlig fart, med huvudet först i vild galopp
Sprang ifrån såväl mig själv, min själ och min kropp

Vandrade i jakt på hopp ...och en anledning att leva
Vandrandes sökte jag ...efter en samhörighet att dela
Ovisshet söndrar vandraren, men ibland är det svårt att veta
Hur man bryter ihop på vägen, men ändå förväntas kunna hela

Jag vandrar på vägen bredvid trafiken för det kräver inte klöver
Har min ryggsäck, min trotjänare som bringar allt jag behöver
Följer solen, från de gråa molnen i mitt förflutna till söder
Vågar inte vandra fritt strövandes då man aldrig kan lita på ödet...

Vandraren vandrar
Någonstans till slut han stannar
Kan han kartan och kompassen klandra
Om han inte hittar fram?

Vandraren vandrar
Någonstans ...till slut han landar
Minnen på vägen likt hopp han insamlar
På väg mot ett nytt land...

Vandrar sakta fram över vita fält, i ett tyst landskap men jag vrålar
Ångesten flyr ut ur min kropp som solens varma strålar
När min röst har tystnat återstår bara ljudet av en bäck som porlar
Mitt iskalla mörker rinner iväg som smältisen när det vårar

Written by Linus Hagefelt & M. Ångnell, Oct. 2013

© Martin Ångnell 2010 - 2017